Hela mitt liv har jag matats med citat som handlar om att man ska älska sig själv. Man ska inte kunna älska någon annan på riktigt om man inte älskar sig själv först osv. Jag har alltid sett det som buffel och båg - rent skitsnack. Jag har älskat till bristningsgränsen flera gånger; så mycket att det gjort fysiskt ont, men jag har ändå aldrig tyckt särskilt bra om mig själv. Den myten tyckte jag mig ha spräckt hål på rejält.
Men så började jag gå i psykoterapi och samtalsterapi i Malmö och allt eftersom månaderna gick - jag gick en dag i veckan - så insåg jag allt mer vad de där påståendena om självkärlek faktiskt handlade om. För visst har jag kunnat känna starkt för människor - begär, uppmärksamhetstörst och sådär, men kärlek? Antagligen inte. För vad är egentligen kärlek? Det är ju när man av hela sitt hjärta önskar en annan människa lycka och framgång i livet. Äkta kärlek har väldigt lite med en själv att göra. När man på riktigt älskar sig själv så ger man sig själv den bekräftelse och uppmärksamhet man behöver; man lyssnar på sina egna behov och arbetar strategiskt för att tillgodose dem. Kärleken till andra blir generös, utan att man behöver kräva särskilt mycket tillbaka. Dessa insikter har berikat mitt liv något oerhört!
Den psykoterapi i Malmö som jag fick ta del av ändrade riktning på hela mitt liv. Från att ha varit självdestruktiv och halvdeprimerad så är jag idag både glad och trygg. Och jag vet vad en sund kärleksrelation innebär. All lycka utgår från att man älskar sig själv. Det är värt att jobba med.